min
Story

När jag var sju år gjorde jag ett lotteri, hundra små lotter som jag omsorgsfullt satte ett nummer på, rullade ihop och lade i en burk. Sen satte jag mig vid ett litet bord på trottoaren i det lilla villakvarteret. Varje lott kostade 1 öre. När alla var sålda hade jag tjänat en hel krona. Pappa kom åkande i sin Messerschmitt, han kom från universitetet där han jobbade som lektor i pedagogik. Han vinkade, parkerade den lilla trehjuliga bilen och gick in till mamma. Han var världens bästa pappa. Och min mamma var också världens bästa mamma, även om hon kanske inte var som andra mammor.

När jag stolt kom hem med alla mina ettöringar kunde jag inte ana att jag och mina två yngre bröder inom ett år skulle förlora våra föräldrar och hamna i fosterfamilj.

Många nya syskon. Vi bodde på landet och byggde upp en kursgård. Snickrade och byggde hus tillsammans med två roslagssnickare. Vi lärde oss att jobba hårt. Bygga, städa, laga mat. Städschemat och vår fostermammas temperament styrde våra liv.

Min överlevnadsstrategi var att vara duktig. Alltid göra mitt bästa. Vara till lags. Tänka lite mer på andra än mig själv.

Jag engagerade mig i ett politiskt ungdomsförbund, nykterhetsrörelsen, svenska kyrkan och elevkåren. Jag spelade fotboll (var sämst i laget) och cyklade två mil till skolan varje dag. Skolans rektor lärde mig hur man håller i möten. Jag gick ut fyraårigt tekniskt gymnasium med höga betyg. En nära vän till familjen höll i en studiecirkel om Tredje världen. Mitt intresse för det okända var väckt.

Efter gymnasiet åkte jag till Bolivia. Där blev jag backpacker, biståndsarbetare och bolivian. Jag fascinerades av hur annorlunda många levde, den inhemska kulturen som till stora delar bevarats från Inkariket; maten, de religiösa föreställningarna med solen, moderjord och naturen som viktiga andliga väsen, musiken och gemenskapen.

Efter ett drygt år utbildade jag mig till journalist hemma i Sverige. Jag fick en son och gick även en utbildning i dokumentärfilm.

Under 90-talet jobbade jag först som journalist, bland annat på SVT och DN. Sen började jag mitt företagande som dokumentärfilmare och kom då tillbaka till Bolivia där jag gjorde en film om ett litet folk som bodde i Amazonas.

Arbetet som dokumentärfilmare ledde mig in i företagandets värld. Det var roligt att driva något själv. Att styra, utveckla, växa.

Efter ett år som lärare i rörlig bild på ett mediagymnasium startade jag ett bolag som producerade rörlig bild för hemsidor. Vi var tidiga. Tekniken att visa film på Internet var i sin linda. Få förstod vad vi gjorde och än värre var det med tekniken som inte alltid funkade så bra.

Men vi växte och hade efter några år drygt 10 medarbetare. Vi utvecklade ett av världens första verktyg för att publicera film automatiskt på hemsidor. Idag är det så självklart att man inte reflekterar över hur det går till. Vårt system hette Streamio och var klart två år före Youtube.

Men det var svårt att växa på en omogen marknad. Tekniken utvecklades, konkurrenter dök upp, vi behövde riskkapital, men lyckades inte med det. Det hela slutade med konkurs. Streamio köptes upp och lever vidare än idag!

Trots att det inte gick som vi hoppats ville jag fortsätta med företagande. Det råkade bli inom vård och omsorg. Jag startade en vårdcentral tillsammans med några vänner. Och en verksamhet inom HVB för ungdomar med särskilda behov.

Den här gången verkade jag på en mogen marknad med många konkurrenter som inte alltid gjorde så bra ifrån sig. Vår vårdcentral växte snabbt och blev en förebild med sin goda tillgänglighet, ohierarkiska struktur och sitt nytänkande. Inom några år var den en av de största vårdcentralerna i regionen, med över 10.000 listade och drygt 50 medarbetare. Vi förvärvade en etablerad vårdcentral och startade flera nya verksamheter.

Det lilla företaget med 11 anställda hade nu växt till en omsättning på 100 mkr och nästan 150 medarbetare.

Det var mycket jobb, men kul! Och jag tycker att jag på riktigt lyckades att påverka och förbättra primärvården.

Så kom en av Nordens största vårdgivare och knackade på. Efter en omfattande due diligence var båda parter nöjda och vi överlät verksamheten till Meliva.

Kvar hade vi lokalerna som vi nu hyr ut till Meliva och många andra hyresgäster, bland annat KFUM, Studiefrämjandet och Olivia omsorg.

Nu fick jag mer tid för mina två små döttrar. Och för att utveckla något nytt.

Jag köpte en gård i Norduppland där jag, min familj och mina vänner kan njuta av naturen intill Tämnarån och stora skogar.

Där har jag startat konferensverksamhet i liten skala. Där har jag byggt min egen biograf och utbildningslokal där jag och andra kan genomföra utbildningar och workshops.

Jag är nu också konsult och hjälper andra entreprenörer.